pinkrainbow

jag har tänkt och tänkt.
jag har kommit fram till varför jag har blivigt deprimerad, fått svåra sömnproblem, psykisa störningar.
Dett är erat fel.
Det är inte alla som ska ta åt sig såklart men i majoritet. ERT FEL.

allt började i ettan.
jag hade en bästa vän som jag verkligen älskade hon va bäst och vi var som plåster satt ihop lekte hade kul.
En dag lämnad, utbytt mot någon annan. Redan vi 8 års ålder var jag ensam. jag passade inte in någonstans.
Jag har aldrig varigt den personen som vågat gå fram till någon och bara ska vi leka?
Vilket ledde till ensam. ingen att prata med eller vara me. jag bara följde efter folk för att inte vara ensam. Det uppskattades ju inte direkt.

i 3an skulle vi slå ihop 2 klasser till 1 och jag trodde att et skulle bli bättre.
jag hoppades verkligen och jag ansträngde mig för att det skulle bli bra.
men ju mer jag försökte prata ju mer konstig tyckte folk jag var, efter att man varigt tyst och knappt vågat göra ett pip på 1 år hur lätt är det?

med tiden började det flyta på sakta men säkert. trodde jag.
 Dom jag börjat vara med började säga riktigt taskiga saker bakom min rygg. Det gick så långt att det började skickas lappar mellan dom mina ''vänner'' om hur skönt det var att jag va sjuk så att dom slapp att jag följde efter dom.
jag minns hur ont det gjorde. jag minns precis utskällningen jag fick av läraren för att jag rotat fram lapparna i ena tjejens skåp, bara för att bevisa sanningen. ändå gjorde JAG fel.
var knappt i skolan alls. jag klarade det inte.
 tänk er själva hur en tjej på 9-10 år sitter och tänker på vilket sätt som är det lättaste sättet att dö på.
mitt i allt detta Hade en ANNAN tjej börjat bli riktigt elak. sa saker som: men varför är du här, gå iväg du gör fel du kan ju ingenting..

i 6an hittade jag en trygghet. sophia. hon fanns där, försvarade mig. jag började bli lycklig.
Nu i efterhand har jag fått veta att ända skället till att hon ringde mig och ville hitta på något var för att hennes mamma tvingat henne att leka med någon och jag va högst i telefonboken.
Vi höll iallafall ihop till i höstas. en trygghet i mitt kaos. en trygghet som räddade mig många gånger

runt allt detta började alla andra kalla mig för emo, ful, fet, idiot. jag har aldrig gjort något för att såra någon men enså få alla dessa ord skrikna efter mig. jag vågade inte gå ut. jag vågade inte vara ensam.
Vid detta laget blivigt så illa att jag skadade mig själv varje dag.jag var tvungen att skada mig för att veta att jag levde. för att få känna.
. jag började få ångest. riktig sjuk jävla ångest.
 Den har inte försvunnit än den sitter kvar.
själmordtgankar hela tiden, själskador och vredesutbrott.

nu har jag endå tagit bort dom mest personliga sakerna men lägg till lite seprationer, misshandel. lite olika små roliga saker som en tjej på 13 år ska uppleva.

konsikvenserna av detta?
klarar inte kritik, adhd, sömproblem, har tagit allt från 1-7 tabletter om dagen för att fungera, dåligt självförtroende. tack mänskligheten för att ni är så snälla.


tänk på era handlingar. tänk att allt detta startade med att man blir dissad av den enda personen som finns där.
tänk på att det ni säger till hon eller han kan ge alvarliga konsikvenser.
Den ni kallar emo, ni vet inte vad den personen har upplevt.


varför berättar jag detta?
jo, för att ni ska förstå att så lite som att kalla någon något elakt kan beröra någon så mycket.
jag vill verkligen att ni ska förstå så att ni inte utsätter någon annan för va jag har fått vara med om.

ni som vet att ni blir nämnda i allt detta. ta åt er.  nu vet ni vad ni har gjort, hur det har påverkat mig.

jag vill inte ha någon sympati för detta. jag vill inte ha sympati för mitt liv.
jag är stolt över att jag lever.